Inspirerad av Snorkfrökens jätteglass.
Dagen började nog så bra som den bara kunde. En snabb bloggvända fick mina ögon att tåras och hjärtat att bli varmt, Team Solde hade nominerat vår prestation i samband med Transalp till ett bragdguld!
Kasper körde till den lokala volvoverkstaden och jag tassade iväg bland blommande ljung och blåbärsris. Utan klocka, pulsband eller GPS. Ljuvligt att bara låta benen få flyta iväg, snabbt eller långsamt spelar ingen roll just nu. Jag är. Fullkomligt.
Förmiddagen tillbringades vid det lokala friluftsbadet där Emil badade till han var blå och fick gnuggas varm. Men upp skulle han inte. Sen gick vi de 200 metrarna hem i sakta mak, varenda sten ska inspekteras. Och titta där, en myra!
När Emil tog sin middagslur gick jag och Kasper och köpte glass. Två kulor skulle vi ha. Men när jag såg hur tjejen i luckan menlöst karvade i glassbyttorna sa jag till Kasper “det blir tre…” Då uppenbarade sig den manliga kioskiären, och sanna mina ord vad mycket glass vi fick. Jag har aldrig sett så stora kulor. Efter det comade vi till Emil vaknade.
Och sen skulle vi cykla…
Ganska omotiverade…
Jag kan inte påstå att motivationen sprutar ur benen på någon av oss. Lite lojt drog vi iväg upp i Trollabackarna. Ganska snart konstaterade vi att ingen av oss hade ben att göra några avancerade saker, så efter att ha röjt lite nerfallna träd avslutade vi helt enkelt det hela. Det tar nog sin tid innan den riktiga motivationen och cykelsuget kommer tillbaka.
Dagens slitjobb.
